Regeringen fattade i slutet av 2025 ett beslut om en tandvårdsreform för äldre. 

Den betyder att pensionärer enbart ska betala 10 % av vissa tandvårdskostnader. Kostnaden för reformen väntas bli 7,5 miljarder vilket tyder på att regeringen bedömer att det finns ett uppdämt behov av tandvårdsbehandling bland äldre. Det finns 2,3 miljoner pensionärer i Sverige och 99 % av dessa äldre personer bedöms ha amalgamfyllningar. Amalgamfyllningarna består till ca 50 % av kvicksilver och när man borrar i detta avgår kvicksilverånga, vilket obestridligt är ett av jordens giftigaste ämnen. Se information nedan i faktadelen.

Amalgam förbjöds 2009 och Socialstyrelsen upphävde i december 2014 sina allmänna råd om hur patienter med besvär relaterade till amalgam ska bemötas, utredas och behandlas. Arbetsmiljöverkets allmänna råd om hantering av kvicksilver och amalgam inom tandvården togs bort från och med den 1 februari 2016. Enligt Arbetsmiljöverket behövdes inte de allmänna råden längre eftersom amalgamanvändningen hade minskat kraftigt inom tandvården. De skrev att den exponering som ändå fanns för kvicksilver för tandvårdens personal var under kontroll eftersom ny applicering av amalgam gjordes på specialistkliniker där skyddsutrustning användes. Tandläkarnas arbetsmiljö förväntades enligt Arbetsmiljöverket vara god både för amalgamsanering och putsning av amalgam eftersom högvolymsug och vattenkylning användes vid slipning och urborrning.

Användningen av amalgam som fyllnadsmaterial har i stort sett upphört. Vid borttagning av amalgamfyllningar frigörs dock kvicksilver i form av ånga. Utbyte av amalgamfyllningar berör ett stort antal patienter, ända uppemot 2 miljoner, och innebär en risk även när det endast handlar om någon enstaka fyllning. Detta väcker frågor om avsaknaden av råd om skyddsåtgärder som används vid borrning och slipning av amalgam i mun. Högvolymsug och vattenkylning används rutinmässigt för att minska exponeringen, men det är inte säkerställt att dessa åtgärder ensamma ger ett tillräckligt skydd vid urborrning.

Då det saknas nationella regelverk och rekommendationer från relevanta myndigheter för tandvårdsbehandling som inkluderar hantering av amalgamfyllningar utsätts patienter för potentiellt allvarliga hälsorisker om de ej ges adekvat skydd vid urborrning. Det innebär särskilt stora hälsorisker vid behandling av gamla och sköra äldre med nedsatt immunförsvar. Patienter är alltså i praktiken beroende av tandläkarnas eget omdöme när det gäller att skydda patienter från kvicksilverånga med adekvat skyddsutrustning. Eftersom en gammal amalgamfyllning måste tas bort helt för att ersättas med ett annat material innebär det mer urborrning än tidigare. Därmed ökar också exponeringen för kvicksilverånga, vilket i sin tur kan innebära en större risk för kvicksilverförgiftning.

Frågeställning: Hur skyddas äldre patienter från kvicksilverånga vid lagning då hela amalgamfyllningar tas bort för att ersättas med nytt material?

En grupp som förtjänar särskild uppmärksamhet är personer inom äldreomsorgen som är helt beroende av andras hjälp för sin tandvård och inte själva kan bevaka sina intressen eller ställa krav på skyddsåtgärder. Dit hör bland annat personer som bor på särskilda boenden för äldre, personer med omfattande hemtjänstinsatser samt många personer med demenssjukdom.

I Sverige bor cirka 85 000 personer på äldreboenden, omkring 230 000 personer har hemtjänst och cirka 150 000 personer lever med en demenssjukdom. Hur dessa grupper skyddas vid tandvård, och vilka rutiner som finns för att säkerställa ett gott omhändertagande och en säker vårdmiljö, är därför viktiga frågor att belysa.

Frågeställning: Vilka rutiner och skyddsåtgärder finns för att säkerställa trygghet och säkerhet vid tandvård för äldre i omsorgen?

I patientlagen står det att "vården så långt som möjligt ska utformas och genomföras tillsammans med patienten". Hur kan detta säkerställas när patienten saknar kunskap om de eventuella risker som kan vara förknippade med exponering för kvicksilverånga? Detsamma kan gälla närstående och omsorgspersonal. Frågan blir särskilt viktig när patienten har en demenssjukdom eller av andra skäl inte själv kan ta tillvara sina intressen och därför är beroende av att tandvårdspersonal vidtar lämpliga skydds- och säkerhetsåtgärder.